Näppäripedagogiken började utvecklas i början av 1980-talet av violinisten och pedagogen Mauno Järvelä (f.1949). Pedagogiken har sin grund i den 300 år gamla spelmanstraditionen som ännu lever i Järveläs hemkommun Kaustby. Järvelä föddes till en berömd spelmanssläkt men skaffade även erfarenhet inom konstmusiken under sina unga år i Helsingfors, bland annat vid Sibelius-Akademin, i Finska Nationaloperan och i Radios symfoniorkester.
Näppäripedagogiken började ta sin form då Mauno Järvelä flyttade tillbaka till sina rötter med sin växande familj. Han startade små spelgrupper i medborgarinstitutet för unga och barn som till och med inte hade nått skolåldern. På den tiden var det bara en bråkdel som fick plats i det lokala musikinstitutet (det finländska musikinstitutssystemet driver sin verksamhet enligt Utbildningsstyrelsens målinriktade läroplansgrunder och stöds av Undervisningsministeriet).
Enligt Järvelä hade de flesta av barnen klarat av inträdesförhören till musikinstitutet men han ville inte att barnen skulle tävla om platserna med varandra. Han ville även skydda den spontana spelkulturen i byn och bestämde sig därmed att inte rekommendera inträdesförhören till någon. I stället började han bygga sitt eget undervisningssystem och förstärka traditionen av at spela tillsammans.
Utgångspunkten med Näppäripedagogiken var öppenheten. Alla skulle ha rätt att utöva musik utan strikta mål eller examenscheman. I tillägg till de veckovisa enskilda lektionerna spelade man även tillsammans i grupper. Byns egna stora internationella folkmusikfestival möjliggjorde även upplevelserika framträdanden inför en bredare publik. Under de vilda åren turnerade över 100 barn och unga från samma by med bussar runt i Finland. Genom de gemensamma uppträdandena hittade de unga och de äldre spelmännen till varandra och spelmanstraditionen levde flerfaldigt vidare.
Näppäripedagogiken fortsatt att utvecklas och inför 1990-talet lösgjorde den sig från sina hemtrakter. Näppärikurserna var eftertraktade i hela Finland och repertoaren blev ännu mångsidigare. Vid sidan om folkmusiken hörde man element ur den västerländska konstmusiken och även instrumenturvalet blev större. Tröskeln för deltagandet var hela tiden låg: alla skulle få sjunga och spela med, oberoende av ålder eller kunskaper. Under det nya millenniet blev den stora Näppärikursen med hundratals deltagare årets nya höjdpunkt.
Tusentals barn har under åren deltagit i Näppäri-helgkurser som beställts av finska musikinstituten flera gånger per år. Pedagogiken har även exporterats till över 10 europeiska länder och bland annat till Nordamerika och till Sydafrika. De nordiska länderna utgör ett viktigt samarbetsområde för Näppärit och Folkskandia-möten med andra nordiska barn och ungdomar hör till deras årliga schema.
Att Näppärits egen hemsida grundades först år 2014 beskriver metodens framgång på ett relevant sätt: Mauno Järvelä själv säger att ” stimulanser utan el och megapixlar fungerar fortfarande som starka motkrafter till spelvärlden”.
Mauno Järvelä har belönats för sitt arbete bland annat med statsprisen för barnkultur, Pro Finlandia, Finlandsprisen och han har utsetts till Hedersdoktor vid Sibelius-Akademin. Med anledning av märkesåret 1808-1809 utsågs han till riddare av 1:a klass av Kungliga Nordstjärneorden.
[rev_slider_vc alias=”historia”]